Söndag börjar bli ett skällsord i mina öron.
Söndag är förenat med att lämna någon kvar för att bege sig mot egna äventyr. Det låter inte illa, och det är kanske inte så illa.
Men varför känns det så jävla illa i bröstet då?
Varför sitter det en klump i halsen som om jag åkte mot en evighet utan min kärlek, min familj och mitt hem?
Varför har varje andetag en eftersmak av längtan och varför spelar RixFM bara ballader hela jävla vägen till Karlstad?
Jag är en intelligent och förnuftig vuxen kvinna som borde kunna samköra hjärtat med hjärnan. Som iCloud ni vet? För jag VET ju att jag ska träffa min fina sambo igen. Jag VET även att jag har fina vänner i Göteborg som förgyller min vardag. Jag är även FULLT medveten att jag själv valt detta och njuter av varje stund jag är i skolan.
But... There's always a but. Ändå infinner sig den där känslan varenda söndag som jag beger mig mot Göteborg.
Söndag, jävla söndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar