Tisdag

God afton

Sitter just nu och tittar på ett av mina favoritprogram - Top Model. Love it! Always have, Always will. I reklampauserna kastar jag ett öga på en gigantisk hög med kroppsapparsturplugg. Den är verkligen enormous och jag känner en viss hopplöshet när jag tänker på all information som min hjärna inte kommer kunna ta in till på torsdag.

Vi kan väl hålla tummarna för att Göteborg fortsätter att servera en stor fet sol, det gör ju saker och ting en aning lättare iallafall.

Och just förresten, jag ska flytta lite också. Jag ska spendera den sista månaden i Göteborg hemma hos Elin. Det kommer att bli strålande. Jag har lovat att vara en exceptionell inneboende.

Nej nu är det reklam här igen. Måste läsa lite mer om typ latissimus dorsis ursprung och sådär.

Pusspuss

God fredag

Det här har varit en spännande fredag so far. Jag har skrivit på mitt anställningsbevis för min nya arbetsplats och inom samma timme skrivit på min uppsägning för mitt gamla jobb.

Det kändes i mitt hjärta att jag gjort något bra och då tycker jag att det är viktigt att belöna sig själv. Lite grann bara. Typ. Därför utökade jag min skosamling med ett par underbart gräddfärgade Palladium. Till och med Pappa Jan gillade dem, då har man verkligen gjort ett bra val. Han medgav att han inte alltid varit överens med mina skoköp men att dessa helt klart verkade leva upp till hans höga krav. Jag citerar: "Kraftig sula. Bra."

Jag och PJ's sambo RoseMarie hade balkonghäng i tio minuter. Det har hennes vän sjuksköterskan rekommenderat. Ja alltså, tio minuters frisk luft och solsken på en kvadratdecimeter hud per dag. Låter vettigt. Mer D-vitamin till folket.

Jag var självklart utrustad med solskyddsfaktor under dessa iskalla balkonghängsminuter, det är viktigt. Fick förresten med mig test på solskydd från Darphin och Mene&Moy vilka jag ska testa med spänning under helgen. Puss på det!

Nu - plugga inför examen i Make up.

The Face of Besvikelse

Hej

Jag tog ett litet påsklov från bloggen. Efter påsken förlängde jag uppehållet lite. Och så lite till om man ska vara helt ärlig, och det tycker jag ändå att man ska vara.

Nu är jag hursomhelt tillbaka. Mitt liv ser väl ungefär ut som det gjorde när ni sist hörde från mig. Det vill säga att jag fortfarande bor i Göteborg och fortfarande pluggar röven av mig för att i slutet av juni vara en färdigbakad hudterapeut. En väsentlig skillnad är att min framtid klarnat upp en aning. Jag har blivit erbjuden ett jobb på en superfin hudvårdssalong i Örebro. Efter min examen kommer jag att, så snart som möjligt, ta första mina första vacklande steg ut i mitt nya yrkesliv.

Så. Nu till presens. Jag sitter dyngsvett i mitt - läs Linus - hem på Hisingen. Anledningen till hyperhidrosen (abnorm svettning på hudterapeutiska) är en löptur/PW på åtta kilometer. Det tycker jag är ganska mycket, så det är okej att svettas lite. Om man inte svettas så tycker jag inte att man tränat tillräckligt hårt.

Jag brukar inte bege mig ut på såna här motionsrundor vid den här tiden på dygnet, det är i ärlighetens namn lite för farligt för en småstadsmänniska som mig. Idag var ett undantag. Under ett antal veckor har jag fascinerats av en stor passagerarfärja vid namn Aida som lägger till vid Frihamnspiren. Min fascination ligger i färjans storlek kontra hamnens slingrighet. Hur parerar och parkerar något så stort i något så kantigt och komplicerat som Göteborgs hamn? Det är beyond me. Hur som haver, jag ser ofta hur Aida lagt till, men lyckas aldrig se varken parkeringsfasen eller lämna-piren-fasen. Det stör mig.

Under kvällens spårvagnstur över Göta Älvbron såg jag hur Aida slagit på motorerna, det ångade ur skorstenen och repen som tidigare förbundit henne med kajplatsen var borta. Jag anade att det här skulle bli kvällen med stort K, jag skulle äntligen få se hur Aida lämnade Göteborgs hamn.

Här var det bäst att passa på! Jag åkte med spårvagnen till min hållplats, skyndade med raska steg hem och svidade om till träningskläder och dubbla skavsårsplåster. Nu fick inget hindra mig. Med pendlande armar värmde jag upp en bit innan jag började löpa. Mot Göta Älvbron! Och hur jag sprang, jag nästintill flög fram med skavsår och allt.

Men vad hjälpte det? När jag bestigit bron syntes inte ett spår av Aida. Inte en krusning på vattnet vittnade om att det för en stund sedan befunnit sig en stor färja intill kajen. Tillochmed måsarna lyste med sin frånvaro. Jag spejade förgäves bort mot horisonten, men jag hade kommit för sent. Nederlaget var ett faktum, Aida vs. Fröken Tiger : 1-0.

Mark my words när jag säger att det här är inte det sista ni hör om mig och Aida. Jag ska gå till botten med det här, var så säkra.

PUSS
Fröken Tiger

inte ett spår.

The Face of Besvikelse