The Face of Besvikelse

Hej

Jag tog ett litet påsklov från bloggen. Efter påsken förlängde jag uppehållet lite. Och så lite till om man ska vara helt ärlig, och det tycker jag ändå att man ska vara.

Nu är jag hursomhelt tillbaka. Mitt liv ser väl ungefär ut som det gjorde när ni sist hörde från mig. Det vill säga att jag fortfarande bor i Göteborg och fortfarande pluggar röven av mig för att i slutet av juni vara en färdigbakad hudterapeut. En väsentlig skillnad är att min framtid klarnat upp en aning. Jag har blivit erbjuden ett jobb på en superfin hudvårdssalong i Örebro. Efter min examen kommer jag att, så snart som möjligt, ta första mina första vacklande steg ut i mitt nya yrkesliv.

Så. Nu till presens. Jag sitter dyngsvett i mitt - läs Linus - hem på Hisingen. Anledningen till hyperhidrosen (abnorm svettning på hudterapeutiska) är en löptur/PW på åtta kilometer. Det tycker jag är ganska mycket, så det är okej att svettas lite. Om man inte svettas så tycker jag inte att man tränat tillräckligt hårt.

Jag brukar inte bege mig ut på såna här motionsrundor vid den här tiden på dygnet, det är i ärlighetens namn lite för farligt för en småstadsmänniska som mig. Idag var ett undantag. Under ett antal veckor har jag fascinerats av en stor passagerarfärja vid namn Aida som lägger till vid Frihamnspiren. Min fascination ligger i färjans storlek kontra hamnens slingrighet. Hur parerar och parkerar något så stort i något så kantigt och komplicerat som Göteborgs hamn? Det är beyond me. Hur som haver, jag ser ofta hur Aida lagt till, men lyckas aldrig se varken parkeringsfasen eller lämna-piren-fasen. Det stör mig.

Under kvällens spårvagnstur över Göta Älvbron såg jag hur Aida slagit på motorerna, det ångade ur skorstenen och repen som tidigare förbundit henne med kajplatsen var borta. Jag anade att det här skulle bli kvällen med stort K, jag skulle äntligen få se hur Aida lämnade Göteborgs hamn.

Här var det bäst att passa på! Jag åkte med spårvagnen till min hållplats, skyndade med raska steg hem och svidade om till träningskläder och dubbla skavsårsplåster. Nu fick inget hindra mig. Med pendlande armar värmde jag upp en bit innan jag började löpa. Mot Göta Älvbron! Och hur jag sprang, jag nästintill flög fram med skavsår och allt.

Men vad hjälpte det? När jag bestigit bron syntes inte ett spår av Aida. Inte en krusning på vattnet vittnade om att det för en stund sedan befunnit sig en stor färja intill kajen. Tillochmed måsarna lyste med sin frånvaro. Jag spejade förgäves bort mot horisonten, men jag hade kommit för sent. Nederlaget var ett faktum, Aida vs. Fröken Tiger : 1-0.

Mark my words när jag säger att det här är inte det sista ni hör om mig och Aida. Jag ska gå till botten med det här, var så säkra.

PUSS
Fröken Tiger

inte ett spår.

The Face of Besvikelse