Saturday Night Live

God kväll kära vänner

Min nuvarande position är casa de Nico. Festvåning för kvällen. Denna festvåning ligger i en lite finare stadsdel än vad ni kanske är vana att se mig i - Olskroken my friend, Olskroken. Här frotterar jag mig med stora delar av Göteborgs elit samt stora delar av en bib rött. Vart kvällen för oss återstår att se, men hur det än blir så kommer det att bli i true lemur style.

Jag tänkte även ta och dela med mig lite av gårdagens spårvagnsupplevelse, jag lämnade ju er trots allt med en cliffhanger igår.

Jag och min nuvarande inneboende Sabina var påväg hem till Hisingen efter en trevlig afton i Göteborgs något centralare delar. Vi satt i vanlig ordning på spårvagnen när jag kände ett spretigt finger på min axel. Då jag lever efter måttot "le mot världen så ler världen tillbaka", eller ja, jag vill ju gärna tro att jag gör det i allafall, så vänder jag mig mot spretfingermannen. Han osar oroväckande mycket alkohol men det hör kanske inte till saken. Det spretfingermannen ville göra mig uppmärksam på var att jag hade en mycket fin mössa. MYCKET fin. Äsch, den här gamla trasan tänkte jag, och förmodligen tänkte Sabina detsamma, men sedan log jag mot spretfingermannen och tackade så mycket.

Det var nog ett tag sedan spretfingermannen fick någon genuin respons på någon av sina åsikter så han tog helt enkelt tillfället i akt att fortsätta uttrycka sig. Han oroade sig lite över att jag hade så tunna strumpbyxor i december, vilket ju var omtänksamt. Hade jag varit i norrland så hade långkalsonger varit att rekommendera, uppmärksammade han mig på. Ett hett tips från coachen tänkte jag och la denna feedback i min tipsdel av hjärnan. Sedan tyckte inte spretfingermannen att det gjorde så mycket att jag hade så tunna strumpbyxor, jag hade ju sådana fina ben. Jomantackar! Ja ja, lugn i stormen. Jag är medveten om att mina enmetersben inte är med på någon av mina skrytlistor, men jag tyckte ändå att det var fint sagt.

Vid nästa hållplats tog spretfingermannen på sig en gummisnodd på huvudet och gick ut i decembernatten.

Så, mina vänner, moralkakan i denna true story är att om man ler mot världen så kommer den faktiskt att le tillbaka. Kanske i form av en spretfingerman med en gummisnodd på huvudet.

Nu ska jag ha en jävligt bra kväll, jag rekommenderar er andra att köra på samma spår.